ALBISTEA


nazioartea

Agur eta ohore, Rafael

2020-03-03

Rafael Cancel Puerto Ricoko militante independentista historikoaren heriotzak atsekabetuta utzi gaitu.

2018an, elkartasun mezua helarazi zien euskal preso politiko guztiei, "Nik bizi izan nuen nire juvetud" olerkiarekin batera.

SORTU atsekabetuta dago 89 urteko Rafael Cancel Miranda Puerto Ricoko militante independentista historikoaren heriotzaren berri izan ondoren. Era berean, bere babes eta elkartasun osoa helarazten die hurbileko senideei eta Puerto Ricoko familia politiko independentista osoari.

Rafael poeta eta mugimendu independentistako buru izan zen, Puerto Ricoko Alderdi Independentistako (PIPR) militantea. 1954ko martxoaren 1ean, AEBetako Kongresuaren aurkako erasoan parte hartu zuten lau lagunetako bat izan zen. Ekintzaren ostean lau militanteak atxilotu zituzten. Kongresuaren barruan, armaturik honako hau adierazi zuten: “Gora Puerto Rico Libre! Ez naiz inor hiltzera etorri, Puerto Ricotik etorri naiz hiltzera!”.

28 urtez espetxean egon ondoren, Carter presidenteak aske utzi zituen laurak, 1979an. Kartzelatik atera ondoren, Rafaelek bere jarduera politikoarekin jarraitu zuen eta idazle eta poeta gisa nabarmendu zen. Atzora arte, Rafael Cancel zen bizirik jarraitzen zuten lau militante haietako azkena.

Rafael Cancel solidarioa izan zen hainbat kausarekin. 2018an, elkartasun mezua helarazi zien euskal preso politiko guztiei, "Nik bizi izan nuen nire juvetud" olerkiarekin batera.

Yo viví mi juventud:

"Penas me dan esos que piensan,
que perdí mi juventud,
los pobres no se dan cuenta,
que la viví a plenitud.
Porque la viví completa,
aunque detrás de barrotes,
sin jamás bajar la cabeza,
sin llamar a nadie señores.
Porque me he atrevido a amar,
y dar el todo por lo amado,
porque no he dejado de soñar,
ni en los días más amargos.
Porque nunca estuve preso,
de los engaños y la mentira,
porque no ha podido el imperio,
desahuciar mi orgullo boricua.
Porque sigo viendo el sol,
con ojos puertorriqueños,
porque pudo más el amor,
que el dolor del cautiverio.
Penas me dan los que piensan
que perdí mi juventud,
mi alma no estuvo presa,
¿podrías decir lo mismo tú?
Veintiocho años preso,
pero nunca fui prisionero,
veintiocho años preso,
pero siempre fui mi dueño.
Así que nadie me llore,
que yo viví mi juventud,
y aunque no vi muchas flores,
caminé siempre en la luz".

"Veintiocho años preso, pero nunca fui prisionero, veintiocho años preso, pero siempre fui mi dueño".